Rut och Leif Matsson ger oss en inblick i deras liv som präglats av flottningens historia i Vattudalen. Leif, som växte upp med båtar som Ströms Vattudal och Svaningen, berättar om hårt arbete, barndomsminnen och hur flottningslivet såg ut under de gyllene åren.
Jag välkomnas varmt hos Rut och Leif Matsson, ett par som har arbetat tillsammans på Vattudalen under flera år.
Leif berättar att hans far jobbade med flottningen och hans mor var kocka på båten. Under kriget var det uppehåll. Leif var lillpöjk då och var med på båten som hette Ströms Vattudal. De andra båtarna hette Ante, Svaningen och Dragan.
Den första motorbåten som kom till Strömsund var Storhacke, och den kom hit 1956. Leif berättar vidare att hans far körde den båten. Sedan var det en som hette Elof Sannetorp, kallad StorPo, och även Loffe som var maskinist. Han var bördig från Kövra i Bergs kommun.
Dragan, Ströms Vattudal och Svaningen gick på Vattudalen, och Leif berättar att det var en maskinist på Dragan som hette Johansson. Han var även smed i Strömsund, och hans pojke och Leif fick dela på en tjänst på Storhacke när de var femton år. De jobbade hela sommaren, endast under midsommar var de lediga.
– Man arbetade hela tiden, både vecka och helg, berättar Leif.
Han arbetade även på Svaningen en tid.
Under en sommar fraktades mellan sju till åtta miljoner stockar efter Vattudalen. Det var båtarna Ströms Vattudal, Svaningen och Gäddede som drog där. Storhacke gick i övre sjön och drog från Bågede ner till Ögelströmmen, och gjorde i ordning hela timmernotan där, så Storhacke var klar när ångbåtarna kom för att hämta noten.
Det drogs till Ulriksfors, och där tog andra lag vid vidare ner mot Fångsjön, Sporrsjön, Stamsele, Strofinnsjön, Ramselesjön, Helgumssjön, Sollefteå och vidare ut till Sandslån i Kramfors kommun. I Hjälta vid Helgum kom den andra flodfåran, så där möttes flodfårorna, och det var mycket timmer mot Sandslån.
När flottningen var slut för säsongen följde grabbarna med ner. Vissa stannade kvar här i Ström och tog hand om båtarna och la dem på vinterförvaring.
Redan i april var det dags igen, och för båtarna var det maj som gällde. Det var mycket jobb innan också; det som låg på is skulle bommas in. En på Bäckmyrviken, där var det barkning, och en annan uppe i Flakanäset, hitanför Vedjeön, där det var ett stort avlägg. Lastbilarna körde timret ner dit.
Det användes både lastbil och häst innan traktorerna kom, för då blev det en annan fart. Flottningsföreningen bestod av alla skogsbolag och privata skogsägare.
År 1961 gick Leif till sjöss och blev borta några år och 1973 blev han fast anställd på flottningen. Då var Leif här hela somrarna, och på vintern var han i Rossön och tillverkade båtar på inlandsvarvet.
Radiobåtar tillverkades i Rossön, likaså bogserbåtar. Radiobåtarna användes i flottningen vid landrensningen. Båtarna var cirka tio meter långa. De kunde användas lite överallt; man kunde stå på ena båten och köra den andra. Det var radiokontakt mellan båtarna. Räckvidden på radiobåtarna var ungefär tusen meter, berättar Leif.
Det var ett landrensarlag i Hillsand, ett från Äspnäs ner till Strand och ett ner till Russfjärden. På slutet var det bara två lag. Det var mest yngre pojkar som skötte landrensningen. De var sex, sju stycken i ett lag. På båtarna var det två man, de jobbade sex timmar och var lediga sex timmar. Det var bra betalt, berättar Leif.
– På ångbåtarna, även Storhacke och Vebjörn, skulle en kock vara anställd. De var anställda av flottningsföreningen, så vi hade mat ombord.
Kockan gjorde matlista, och sedan handlade de efter sjön. Äspnäs, Svaningen och Hillsand hade tre affärer. Potatis och mjölk handlade man av bönderna.
På ångbåtarna gick de åtta, tolv, tolv, fyra, åtta, tre vakter. Maskinisten hade ingen vakt, och inte skepparna heller, men de skulle finnas där. Ångbåtarna gick på ved, och när den tog slut åkte de till land. Det fanns olika vedställen, och det var kastved, en meters ved.
Skepparn och maskinisten var tvungna att ha behörigheter.
Rut berättar att hon var med på båtarna i fyra, fem år, likaså deras barn. När det blev sommarlov följde barnen med ut på båtarna, och hon trodde att de skulle bli uttråkade, men det blev de inte. Leif inflikar att jäntan nog tyckte att det var roligt, för det var många pojkar att titta på.
År 1979 blev de uppsagda allihop. De som då fick ett nytt arbete fick sluta på dagen och gå till sitt nya jobb. Då började Leif på cementvarufabriken.
Vad hände med Svaningen? Ja, den skulle egentligen skrotas, men Yngve Gamlin ägde den en period. Sen fick Putte Lundholm tag på båten, och den stod på Långön där han bodde. Därefter ägde Vattudalens Båtklubb båten och senare hembygdsföreningen.
– Då gjorde vi i ordning Svaningen, bytte all plåt under vattenlinjen, likaså inne i båten och en ny motor. Vi höll på i fyra år.
Birger Edelsvärd, Stig Eriksson och Leif var huvudansvariga för båten. De bildade en undersektion till hembygdsföreningen och körde en sommar med båten. Andra sommaren, när de skulle ta upp Svaningen, halkade båten av ställningen vilket knäckte kölen. Med dessa skador har Svaningen nu stått på land i cirka 18–19 år. Nu är den sönderslagen både invändigt och utvändigt.
Vart tog då alla flottningsbåtar vägen?
Större delen, cirka 80 procent, såldes till Finland. Nästan alla radiobåtar såldes också de till Finland. Vebjörn såldes till Stockholm, utanför Nykvarn någonstans.
Text och bild: Marianne Tengberg
