GÅRELEHÖJDEN (SGT) Det blev åsnetrekking i Sverige efter att har jobbat i många år inom turism i Schweiz. Regula Müller och hennes sambo bestämde sig för att flytta till Gårelehöjden mellan Ramsele och Junsele.
– Vi hade samma dröm att ha en egen hästgård och vi älskar naturen här i Sverige. Nu har jag möjlighet att kombinera min passion för djur och turism här, säger Regula som utan besvär behärskar svenskan efter att ha pluggat på SFI.
Vintertid är det inte så stor tillströmning av turister, men på den lilla gården erbjuds åsneupplevelsedagar, åsnetrekking och turridning med islandshästar.
– I fjol tänkte jag erbjuda nånting för barn, familjer och gäster. Jag började med mina åsneupplevelsedagar i somras och gjorde lite reklam på facebook. Flera familjer kom och ville lära sig mer om åsnor, som är ju inte så vanliga i Sverige. Små som stora, alla var fascinerade av mina ”långöron”, åsnorna. Med turridning ska vi börja på våren. Vi har unga hästar och därför krävs lite mer erfarenhet med hästar. Men vi har härliga skogsturer här i området och fina grillställen som vi också besöker när vi är på en åsnetrekking, berättar Regula.
I tjugo år har hon arbetat med turism i Schweiz, hon är ingen nybörjare i branschen. Skillnaden är stor att bo i Gårelehöjden jämfört med Schweiz. Det kan gå flera dagar utan att en enda människa är synlig. Utanför bostadshuset strövar de två åsnorna i hägnet. Just åsnorna ligger Regula varmt om hjärtat sedan uppväxten i det gamla hemlandet. Grannarna där hade en åsna, som hon växte upp med, fick rida och sköta om. Kärleken har inte rostat. Två hemlösa åsnor kom från Irland och fick ett hem på gården i till Gårelehöjden. De anlände till Tyskland efter två färjeturer från organisationen ”Hungry Horse Outside” som tar hand om hemlösa och vanvårdade djur. Flera hästar har importerats därifrån till nya ägare i Sverige.
– De två åsnorna här är mamma och dotter. Våra åsnor gillar egentligen inte snön, för de har ingen tät päls, men de tycker ändå om att springa i snön. De är roliga och nyfikna och jag är fascinerad av dem. Det går inte att tvinga en åsna till nånting, man måste ha stort tålamod med dem och vinna deras förtroende. Här tar vi också emot barn med funktionshinder, och de kan vara med djuren, borsta dem, klappa dem och rida barbacka eller promenera i lugn takt med åsnorna.
– Vi hade besök av en god vän med högt blodtryck, och när han for härifrån så var blodtrycket normalt. Det är bra djur för stressade människor. Åsnorna kan också fungera som vaktdjur mot vilda djur och de kan bli riktigt gamla – upp till 40-50 år.
– Nu lever jag min barndomsdröm! Den har blivit verklighet med en gård och att ta emot gäster. Det är så tyst och härligt här. Vi bor på landet och måste acceptera det, samtidigt som jag tycker att vården är dåligt organiserad. Om det händer en olycka finns det ingen mottagning på mobilen och ingen läkare på nära håll. Systemet är fel, tycker Regula och förenar sig med många andra landsbygdsbor.
På gården talas det flera språk: den egna dialekten från Schweiz, tyska, franska, engelska, italienska och så förstås svenska.
– Från början kunde jag inte mycket svenska, men lever man här måste man integrera sig och engagera sig själv och skapa kontakt med svenskar. I början fick jag pröva mig fram, men nu fungerar det bra. Jag tycker att det är jätteviktigt att lära sig språket där man bor. Jag kommer från Schweiz, som inte är medlem i EU, så jag måste förnya mitt uppehållstillstånd vart femte år.
– Nu vill vi utveckla turismen och arbeta tillsammans med andra i regionen. Det behövs en samordning. Min passion är att erbjuda upplevelser till turisterna. Om det blir utveckling kan jag köpa tio islandshästar och flera hemlösa åsnor till. Djuren behöver också sina uppgifter för att må bra, säger Regula.
INGER KRAFT ETZLER
TEXT OCH FOTO