STRÖMSUND (SGT) Både öringarna och Ströms sportfiskeklubb har tagit skydd av mörkret en sen oktoberkväll i bäckarna kring Svarttjärn. Nyfikna åskådare har bjudits in av sportfiskeklubben för att få se öringleken som är i full gång.
– Där är en till, ser du? Två hanar och en hona, säger Ulf Hammarberg, sekreterare i Strömsunds Sportfiskeklubb, och lyser med sin ficklampa ner i det mörka vattnet. Där står tre öringar, ena hanen är så liten att den inte har en chans mot den större, men än har den inte gett upp.
– Titta, där är en vit fläck på botten, säger Camilla, ordförande, och förklarar att det uppstår vita fläckar, så kallade lekgropar, när öringen viftar bort sanden med stjärten.
I det kolsvarta mörkret vid Svarttjärn några mil utanför Strömsund har en grupp entusiaster samlats. Det är dags för öringlek och Ströms sportfiskeklubb har bjudit in Strömsunds fotoklubb samt allmänheten till den första av två kvällar med öringlek. Vad man är mest entusiastisk över – öringarna eller att få träffas i all kamratlighet – går nog på ett ut. Över eldstaden står kaffekannan och ett gäng korvar ligger på gallret. Samtalen är lågmälda, som dämpade av mörkret, men hjärtliga.
– Vi har haft sådan tur som har fått Camilla som ordförande, hon är jättebra, säger Karl-Gunnar Huring, medlem i klubbens valberedning, och får medhåll av de andra medlemmarna runt elden.
Camilla Stedtenfelt har varit ordförande i sportfiskeklubben i två år. Medlemsantalet uppgår till runt 70. Hon pratar om klubben med mycket värme i rösten.
– Det är mer en kamratklubb än något annat, vi trivs så bra ihop. Vi tävlar inte, utan vi träffas utan prestationskrav. På sommaren är vi ett gäng som går en fjälltur och vi åker till Norge tillsammans, berättar Camilla och fortsätter:
– Svarttjärn är en jättefin liten sportfisketjärn som vi arrenderar och sköter om. För att få nyttja den måste man vara medlem i klubben, men alla är välkomna att komma hit och njuta av naturen och grilla i eldstaden. Två gånger om år bjuder vi in allmänheten till öringleken. När vi kommer hit tänder vi upp elden, kokar kaffe och grillar korv. Sen kan man gå nerströms och uppströms för att titta på öringar. Det är hela grejen runt omkring som är mysig.
I bäckarna som rinner in i Svarttjärn är vattenståndet ovanligt högt. Det har regnat flera dagar i rad, men vattnet är klart och det är en hel del öringar som återvänt till bäckarna för att leka den här oktoberkvällen.
– De återvänder till samma ställe där de föddes, berättar Ulf Hammarberg.
Ulf är den som regelbundet registrerar vattenstånd, fiskarnas ålder, vattentemperatur. Runt Svarttjärn som omgärdas av en stor vall. Den byggdes 1973 och hade några skavanker redan från början. Det är tack vare en läcka i vallen som öringen hittar till tjärnen.
– Det här är ett ställe som kanske egentligen inte borde ha funnits, kanske inte ens tjärnen, säger Ulf.
– Det är så jäkla fint här, säger Karl-Gunnar Huring, som varit medlem i klubben sen 1996, och fortsätter:
– En solig dag när det är vindstilla kan man sitta här och se öringen i vattnet.
Runt elden berättas fiskehistorier, som den gången en krok fastnade i Camillas finger. Trots att den satt i skelettet skulle hon dra ut den själv. Hon är inte helt utan erfarenhet i saken, hon har varit ambulanssjukvårdare och -sjuksköterska i 28 år. Det blev ett besök till sjukhuset, men än idag saknar hon känsel i fingret. Samtalen glider då och då även in på pandemin. Den finns så nära och är ett naturligt inslag i konversationen.
– Vi är glada över att vi har kunnat ha uteverksamhet som vanligt. Vi har haft fiskeresor till fjällen, där det ju är flera mil mellan människor, berättar Camilla.
Eldstaden har Karl-Gunnar, som är svetsare, byggt. Ibland åker han till tjärnen enbart för att städa eldstaden.
– Ibland kommer man hit och märker att någon har varit här och städat, fast vi inte har organiserat det, berättar Camilla och tillägger:
– De lägger ner ett jättejobb på att hålla det fint här.
Det går rykten om att läckaget i vallen ska lagas efter alla år av vattenkraftverket som ligger i närheten. Då och då påminner någon om att i framtiden kanske inte fisket i tjärnen kommer finnas kvar, här där klubben lagt ner så mycket möda, tid och kärlek.
– Det är roligt att dela med oss av vårt arbete och plats, men framför allt får folk en annan tanke om fisken när de ser dem leka, säger Camilla och tillägger:
– Sen är det spännande att gå genom den kolsvarta skogen med ficklampan. Det är magiskt kring de här kvällarna.
Anna Westerberg
Fakta:
Öring (Salmo Trutta)
Öringen leker på hösten i strömt rinnande vatten. Den befruktade rommen läggs i lekgropar och täcks över med grus. Rommen kläcks på våren och ungarna stannar på platsen i ett till fem år tills de är tillräckligt stora för att vandra till en insjö. När de är könsmogna återvänder de dit de föddes för att leka. Källa: Havs- och vattenmyndigheten