Efterlängtad restaurang öppnade i Rossön

Muralmålningen från 1957 av Kerstin Brännström är en traditionsrik inramning vid lunchdisken. Kanske kom namnet Flottaren just härifrån?

ROSSÖN (SGT) Fläsk med löksås och potatis röstades fram som favoritlunch när den nya restaurangen Flottaren i Rossön invigdes för en månad sedan. Den sista måndagen i oktober, fyra veckor efter öppnandet, är det just den maträtten som serveras av ägaren Anna Thörn.
– Namnet på restaurangen hittade min sambo på. Jag som inte är härifrån hade ju ingen aning om traditionerna, och förstod inte vad han menade. Men under hela projekttiden så gick det under det namnet. Och så blev det till slut, säger Anna Thörn
– Det kommer mellan 11 och 50 matgäster varje dag. Det har gått bra hittills, men en gång tog maten slut. Det var när vi hade rotmos med fläsklägg. Ingen blev ju utan mat, men det blev potatis i stället för rotmos, skrattar Anna.
– Varje vecka blir det ny meny, och jag bestämmer veckan innan. Jag lagar maten själv, men just idag har jag hjälp med att steka fläsk. Jag hyr lokalen av samhällsföreningen, och lagar maten till förskolan. Det är väl max femton barn nu, säger hon.
– Det här är det bästa som hänt i Rossön i nutid, säger Egon Andersson, en nöjd stamgäst på Flottaren.
– Det här är en verklig tillgång för Rossön. Jag hoppas att det går bra, säger en annan matgäst.
– Om ungefär en månad har jag anställt en person, då blir jag friare. När jag landat i det här som är nytt för mig, så kan jag börja planera för andra aktiviteter. Redan har det kommit in beställningar på julbord och julluncher. Efter årsskiftet kan jag börja med processen att få alkoholtillstånd, men det är besvärligt och väldigt dyrt. Det känns väldigt positivt, och jättehärligt att vara här. Det är här vi ska leva, säger Anna som flyttade till byn i somras tillsammans med sin sambo och ett litet barn.
– Det är ju folket som gör det. Jag upplever att människorna är engagerade och intresserade på ett sätt som de inte är i storstan. Jag är imponerad av byn, säger Anna.
Text och foto: Inger Kraft Etzler