RAMSELE (SGT) En ryttare drar på kvällskvisten iväg upp mot skogen från ridskolan i Ramsele. I stallet surrar det stillsamt när unga tjejer gör i ordning ridskolans hästar för kvällens lektion. Ridskolan som i början av nittiotalet var nedläggningshotad ända tills en entusiastisk och skoltrött ung dam erbjöd sina tjänster.
– Det fanns inga hästar, inga elever, ingen tränare. Jag var sjutton år och tyckte att jag kunde det där, och jag fick göra en provvecka, och här är jag kvar, berättar Monia Häggkvist.
– Till en början fick jag låna ihop hästar och fick tag i fem stycken. Nu är jag fast. Hästar är mitt liv. Jag hade en fundering för något år sedan och försökte komma på ett annat jobb, men jag är ju död innan jag lärt mig ett nytt arbete lika bra som jag kan hästar. Det slog mig att jag kan ingenting annat, och det här är det roligaste arbetet man kan ha, säger Monia, som mer eller mindre växt upp på en ridskola. Hennes farbror startade ridskolan i Holafors, där hon har sina rötter genom sin pappa, mamma kommer från Vängel.
– Jag och en tjejkompis valde att gå transportlinjen, bara för att vi ville visa att tjejer kan. Vi var de första som gick den linjen. Jag gick ett och ett halvt år, och så fick jag syn på en annons, jag tror det var i Nya Norrland, om att ridskolan i Ramsele var nedläggningshotad. Jag ringde ordföranden som då hette Marianne Hansson. Hon var till en början väldigt tveksam, men efter nån vecka hörde hon av sig och jag fick börja på prov. Det är tack vare henne som jag är här. Det här är mitt livsverk, som jag skapat tillsammans med andra duktiga människor.
Mellan 80 och 90 ungdomar tar Monia hand om varje vecka, det har varit ända upp till 120 ryttare.
40 hästar finns i stallet varav 18 ägs av föreningen, Ramsele Fältrittklubb. Anläggningen har privata hästar inackorderade på hel- eller deltid. Inför lektionerna, som mestadels sker på kvällarna, är det jobb för ryttarna. Hovar kratsas, hästarna ryktas och får sin egen sadel. Det är stora och mindre hästar av olika typer – alltifrån shetlandsponnyer till liten och stor tinker.
Mitt i manegen står Monia och dirigerar och uppmuntrar. Hennes mjuka sätt fortsätter i ridhuset, möjligen mer bestämd i tonen.
– En av mina bästa vänner var hästhandlare, och det har gjort att föreningen försetts med bra hästar. Han bodde i Alfsta, men gick bort tio år sedan. 40 hästar totalt har jag skaffat med hans hjälp. Föreningen har både egen mark och arrenderar sammanlagt 55 hektar, så vi förser oss själva med hö, berättar ridskolechefen Monia.
– Det är mest kvinnor och flickor som rider, kanske är det två killar. Det beror på kulturen. Det är få killar som fortsätter. Min egen son sålde sin ponny och köpte en fyrhjuling. Nu är han inne i hockeyvärlden och det är som dag och natt jämfört med hästsporten. Jag förstår mig inte på mentaliteten och sporten, säger Monia.
Det är kallt att vara instruktör och ledare i ridhuset. Ryttarna fryser om fingrar och tår. Lektionerna sker i allmänhet på kvällstid. Föreningen har sökt bygdemedel för att isolera ridhuset, och besked kan komma i slutet av april. Ryttarna kommer från hela bygden – föreningen har gott rykte. Hit kommer också ungdomar från HVB-hem och frivården, ridhuset är handikappanpassat.
För några år sedan fick Monia Häggkvist ett av idrottsvärldens finaste priser och blev Årets Kvinnliga Ledare. Det svenska idrottsledarpriset gav som motivering bland annat: ”Med Monia som lärare lämnar man alltid ridhuset nöjd och glad. Hon kan plocka fram bästa möjliga ridning hos var och en”.
– Det skulle ta dig en vecka att förstå vad som sker på en ridskola, avslutar Monia Häggkvist, som själv bor ett stenkast från jobbet. Arbetet med att få det hela att gå runt ekonomiskt är en utmaning i sig för ridskolechefen som samtidigt ska hålla en hög nivå på alla timmar i manegen.
INGER KRAFT ETZLER
TEXT OCH FOTO