Under sin livstid skrev Aina Sidestam oavbrutet. För de flesta är hon okänd och hennes dikter har inte fått någon större spridning. Men, nu får Ainas dikter nytt liv när musikern Peter Wilhelmsson tonsatt dem.
Han var 22 år när han upptäckte en liten oansenlig bok i en hylla hos Pingstkyrkan i Strömsund, ”Hjärtats tankar” som inbjöd till läsning. Han fångade upp dikterna som skrivits av Aina Sidestam och började det kreativa arbetet att tonsätta.
– Aina var en av ”kyrktanterna” och var en fräsig och färgstark tant. När hon fyllde 80 år tonsatte jag några av hennes dikter och gjorde urvalet tillsammans med henne. Det var 1997. Sedan dess har några av dikterna framförts med musik både i kyrkan vid begravningar och minnesstunder, också av Fjällsjö/Bodums kyrkokör som börjat sjunga flera sånger, berättar Peter Wilhelmsson, musiker i Svenska kyrkan och pastor i Pingstkyrkan.
– Aina var djupt troende och i dikterna finns en äkthet som berör. De håller kvalitet och är språkligt bra. Jag blir väldigt inspirerad av stämningarna som Aina förmedlar. Det är en stor bredd i texterna som berättar om livet och stämningsfullt om naturen och årstider. En del dikter blir som skillingtryck, andra lockar till jazztoner och blues. Jag tycker helt enkelt att det är jätteroligt! säger Peter.
Rötterna i Tåsjödalen
Ainas rötter finns i Tåsjödalen där hon föddes 1917. Hon växte upp och gifte sig och familjen bodde sedan i Bredkälen och Strömsund. Hennes första barn dör i hennes famn, maken och barnets far var då inkallad i kriget. De får sedan tre barn och äldsta sonen Ejlert håller kvar rötterna genom sin stuga i Tåsjö och förvaltar arvet efter Aina som dog 2002. När Peter stötte på Ainas poesi på 90-talet tonsatte han ett tiotal dikter. Under den gångna hösten har Peter gått tillbaka till materialet och tonsatt resten av Ainas poesi som finns sparad. Det är nu 24 dikter som är tonsatta. Det berättas att Aina eldade upp mycket av det hon skrivit.
”Minnets rosor” blev nyårsnattens sång
– Hon tyckte det var för vemodigt. Det känns tragiskt att så mycket gått förlorat, men desto viktigare att då förvalta och sprida det som finns kvar. Den senaste tonsättningen gjorde jag på nyårsafton. Klockan var fram emot halv ett på natten när jag började med ”Minnets rosor”. Den blev klar fram på småtimmarna och jag tyckte att den passade in på Olga och skickade den till henne i Moskva, berättar Peter.
Det är många som minns Olga Salmina, som arbetade med sin man Pål och Peter med att skapa den uppmärksammade teaterföreställningen ”Noas ark”. Eftersom hennes anställning hos Strömsunds pastorat inte beviljades fick Olga lov att lämna Sverige för att söka arbetstillstånd och visum för sig och sin dotter från Ryssland. Nu har Olga fått jobb i Uddevalla som församlingspedagog och kan snart förhoppningsvis återvända och börja livet igen i Sverige!
– Jag tyckte att hennes livssituation kopplades till just den här dikten med rosor som metafor för livet, säger Peter.
”Minnets rosor ofta, ofta
underbart och ljuvt, de dofta.
Stundom något dimomhöljda
ofta utav tårar sköljda.
Rosen har ju även tagg.
Om än stungen av dess törne
vill jag bättre än tillförne
kunna le igenom tårar.
Kunna le mot nya vårar
utan minsta lilla agg”.
Dikterna lever vidare i musik
Just så kan många av Aina Sidenstams texter beröra. Vemod med lycka och sorg, men också stark livsglädje. ”Gubben Grå” blir som ett skillingtryck som fått toner av Peter Wilhelmsson. Den gamla gården, Höstrusk, Livsresans slut, Frosten, Hägring – titlar som utmanar och som tonsatts av Peter.
– Min bild av Aina är en hurtig tant med färggranna sjalar. Även om hennes dikter ofta har ett vemod i sig, var hon ingen dysterkvist. Det är fascinerande att läsa det hon skrivit och det är en kreativ utmaning att tonsätta hennes dikter! Nu hoppas jag kunna göra en hemsida med hennes livshistoria och att lägga ut noter och att man ska kunna lyssna på musiken. Kanske blir det också en konsert framöver, säger musikern Peter Wilhelmsson.
Text: Inger Kraft Etzler
Foto: Inger Kraft Etzler / Privat
