”Döden, döden” brukade Astrid Lindgren inleda sina telefonsamtal med sina systrar – så var det avklarat. Någon gång måste vi alla möta döden, och då är det många beslut som ska tas. För vissa är det allra första gången man då besöker en begravningsbyrå.
Karin Elverum hos Begravningsbyrån Kerstin Engkvist har lång erfarenhet av att möte människor i sorg. I år är det tio år sedan hon tog över verksamheten efter Kerstin Engkvist och namnet finns kvar.
– Jag träffade Kerstin en dag på byn när jag flyttat hem efter att ha arbetat med akutsjukvården i Piteå. Hon frågade om jag vill göra praktik hos henne, så jag travade in en dag och jag trivdes från första början och är ju kvar, säger Karin Elverum.
Hon kommer från en känd företagarfamilj i Strömsund med både pappa och farfar som förebilder, men begravningsbyrån är ändå något speciellt.
– När min dotter var liten och fick frågan om vad hennes mamma arbetar med sa hon ”mamma hjälper gamla tanter att flytta till himlen”, berättar Karin.
Ha inte bråttom i sorgen
Det är ständig jour på begravningsbyrån, och Karin och hennes två medarbetare måste alltid vara beredda att rycka ut. Företaget växer. En filial har öppnats i Ramsele, sedan länge finns begravningsbyrån också på plats i Dorotea. Det kan bli både många och långa resor för att hjälpa människor i sorg.
– Det fina i arbetet är mötet med människorna. Ofta uppstår en vänskap med de som kommer till oss för att få hjälp. Det jag alltid vill säga när någon har dött är att de efterlevande inte ska ha för bråttom. Jag upplever att det ofta går för fort. Det är så mycket att tänka på: Kista? Blommor? Annons? Kremering? Gravsättning? Hur ska begravningen vara? Borgerlig eller kyrklig? Alla möten är speciella. Det är ett fint uppdrag och jag känner att jag får det finaste de har i mina händer, säger Karin.
Att ständigt vara tillgänglig innebär att människor kan ringa mitt i natten. Har någon dött hemma är det begravningsbyrån som får rycka ut. Ambulansen tar bara hand om den som är sjuk och hämtar inte någon som redan avlidit. Det finns tydliga regler och lagar som styr hur ett dödsfall ska hanteras. Svenska Kyrkan är huvudman för begravningsverksamheten och är skyldig att tillhandahålla bland annat ceremonilokaler. Det kan vara en kyrka eller vid en borgerlig begravning ett kapell, ett församlingshem eller en lokal de anhöriga själva väljer.
Juridik, livsarkiv och det sista farvälet
– Det blir mer och mer juridik i arbetet på begravningsbyrån, men vi sysslar inte med bouppteckningar. Ibland finns det oenighet i dödsboet och det är många som inte vill blotta sin ekonomi för oss. Då är det bättre att ha en utomstående som gör bouppteckningen. Hos oss kan man hämta Livsarkivet som ibland kallas Vita arkivet och jag tycker att man ska fylla i det när man är frisk! När döden närmade sig för min farfar ville han stanna kvar hemma. Det är viktigt hur det blir i slutet av livet, och det var genom min farfar som jag blev intresserad av palliativ vård. Många undrar om barn ska eller kan vara med vid en begravning, och det tycker jag absolut! Det är bara positivt att döden inte upplevs som farlig. Vid begravningen binder man ihop ett helt liv, säger Karin Elverum.
Det är mycket praktiskt som ska knytas ihop vid ett dödsfall. Kista måste man alltid ha, även om det inte hålls någon formell begravning. I övrigt är det dödsboedet – eller det som finns nedtecknat i Livsarkivet- som avgör. Den som saknar ekonomiska möjligheter kan få hjälp vid socialtjänsten. En begravning kan kosta allt mellan 20-40 000 kronor.
– Och jag vill säga det igen: Ha inte bråttom! Vi har pärmar som man kan ta med sig hem för att i lugn och ro tänka igenom hur man vill ha det, säger Karin Elverum.
Text och foto: Inger Kraft Etzler
