PRO Frostviken organiserade den 20 november medlemsträff i Gäddede. Håkan Berglund, före detta naturbevakare i Frostviken, kom till Forsgården för att berätta om sitt arbete med fjällrävar på Stekenjokk.
Håkan Berglund anställdes som naturbevakare i Frostviken 1993. Fem år senare startades projektet med fjällräv på Stekenjokk och Håkan Berglund var en av personerna som var med. Håkan har gått i pension, men fjällrävprojektet är något som fortfarande ligger honom varmt om hjärtat. I sin föreläsning – Fjällrävarna i mitt hjärta – som han höll drygt tjugofem år efter projektets start berättade han om hur de jobbade. Han visade också bilder som togs under de här åren.
Fjällräven är vit på vintern och mörk på sommaren. På sommaren finns det även sandfärgade individer. Det är i miljöer som Stekenjokk, på kalfjällen där det är kargast och blåsigast, fjällräven trivs. Och den viktigaste födan i naturen är fjällämmel.
Hoten mot fjällrävens överlevnad
År 2010-2011 var ett riktigt lämmelår, vilket var gynnsamt för fjällräven. Det blev en babyboom och på Stekenjokkområdet räknades trehundrafemtio valpar. Bland annat var det en kull på tjugo valpar! Det året sågs även fjälluggla och Martin Emtenäs, tidigare programledare för Mitt i naturen, kom till Stekenjokk för att göra ett program om fjällämmel och fjällräv.
Men under sin föreläsning varnade Håkan Berglund att fjällräven är en hotad djurart. Den väger ungefär hälften jämfört med rödräven och i områden där båda arterna förekommer konkurrerar rödräven ut fjällräven. Ett hot mot fjällrävens genetiska hälsa och särart är hybridisering med farmrävar. Dessa farmrävar är avlade för sin päls och om fjällrävar korsar sig med förrymda farmrävar skulle detta bli katastrof. Dessutom är det ofta ont om gnagare som fjällämmel. En av orsakerna till detta är klimatförändringen.
Insatserna som räddade populationen
Alla dessa hot innebär att fjällräven behöver hjälp för att kunna överleva. Därför startade man på slutet av 1900-talet ett projekt med åtgärder som skulle gynna fjällräven. Man kom överens om en policy för att säkra artens långsiktiga överlevnad: Det ska inte finnas rödräv i fjällrävens habitat och eftersom det ofta är brist på föda (gnagare som fjällämmel) sätts foderautomater ut nära fjällrävarnas lyor. När fjällräven drabbas av skabb, läggs det ut medicin i köttet i foderautomaterna.
Det var mycket fältarbete på Stekenjokk när Håkan Berglund var med. Valparna måste inventeras, fångas, vägas, könbestämmas och öronmärkas samt spillning måste samlas och skickas till universitetet i Stockholm. Genetiskt utbyte – att blodet blandas ut – är viktigt. Det är tur att det på Stekenjokk har påträffas fjällrävar från Norge och från Ammernäsområdet.
År 2000 fanns det endast trettio till fyrtio individer i Sverige och Norge, i Finland var fjällräven redan helt borta. Under inventeringen 2024 registrerades 139 kullar och uppskattningsvis fanns det det året över 582 fjällrävar i Sverige, Norge och Finland (källa: WWF). Åtgärderna har alltså gett märkbart positiva resultat, också på Stekenjokkområdet. Det har blivit fler och större kullar och fler fjällrävvalpar som överlever under åren. Men det är viktigt att stödåtgärderna fortsätter för att det ska bli en fjällrävsstam med en sammanhängande utbredning utmed hela fjällkedjan.
Text och foto: Adrie Meijer/A3jorm
