Vattudalens Naturskyddsförening har, i samarbete med Studiefrämjandet, under lördagen den 2 augusti genomfört en kurs för ovana i att hantera lie. Kursdeltagarna har under fyra timmar, under ledning av Curt Jonsson, fördjupat sina kunskaper om att slå med lie och även fått prova på att bryna ett lieblad.
Pieter Fürst berättar att Naturskyddsföreningen i samarbete med Strömsunds kommun har sparat en så kallad visningsäng, inte minst för elever och många som rör sig i området, där man exempelvis kan studera fjärilar. Just idag är vi vid Bredgårdsskolan, men kommunen har sparat flera sådana rutor. I år är det få blommor på just denna äng, men nästa år kan det nog bli fler.
Curt slår sig ner bredvid mig när kursdeltagarna provar sina färdigheter.
Jag frågar Curt om han brukar hålla såna här kurser, men han säger att han inte är någon kursledare, utan att han har slagit med lie sedan han var arton år. I över tio år har han slagit i Nässjö mot Ramsele, där nippsipporna växer – minst ett hektar. Nu har han uppdrag runt Strömsund.
Jag frågar om kursdeltagarna är duktiga.
– Ja, det är de, säger Curt. Jag tror att de har insett att en bra lie är en vass lie. Curt skulle gärna vilja se att de duktiga kursledarna ”LieMats” och Gustavsson kom och höll kurs här, men det är svårt att få ihop folk till kurserna.
Med en fin lie går det lätt, och det ska vara roligt.
Vad är då skillnaden mellan en knacklie och en sliplie?
– En vanlig lie, som funnits i Sverige, Norge och Finland i alla tider – till exempel Hammerdalslie och Ljungdalslie – har en hård kärna. Sedan lade man mjukare bitar på utsidan, och smidde sedan ihop dem till en lie. I Sverige har man varit så duktiga på att tillverka stål att vi kunnat göra sådana liar, något som inte har varit möjligt i resten av världen. Där har man istället knackat lien – man knackar ut den, vilket härdar den och gör den hård som tusan, samtidigt som den blir vass. Man knackar ut den så att den blir som ett rakblad.
Sliplien kräver en slipsten och man använder ett bryne under tiden man slår med den för att behålla vassheten.
Det är viktigt, säger Curt, att ha bra utrustning, istället för att klara sig på dåliga grejer.
Orven, det man håller i, är väldigt viktig. Curt använder en specialgjord orv, baserad på jämtlandsorv, som nu börjar bli välkänd i Sverige – det är ingen annanstans de har överarmsorv. Då får man lite mer stöd när man slår, och den ser fin ut. Resten av världen har ofta det man kallar knackliar; i Centraleuropa har man ett långt handtag nertill med två handtag, medan man österut, till exempel i Ryssland, ofta bara håller i en pinne.
En komplett lie idag kostar runt fem tusen kronor. Man kan beställa en modell som är anpassad efter ens längd och kroppsbyggnad, så tillverkar de den i rätt modell och med rätt kunskap.
När ska man då slå sitt hö?
– Det ska göras på morgonen, för då har gräset dragit i sig vattnet och är spänstigt. Det är mycket lättare att slå då, och temperaturen är bättre för arbetet. Allt talar för morgonen.
Vi vänder oss om och tittar på deltagarna, och Curt konstaterar att det går bra för dem.
– Titta på Sonja, säger Curt. Hon håller rätt och är stabil, och bryner så fint. Man måste tänka på vinkeln när man bryner.
Totalt är 14 personer närvarande, och majoriteten är kvinnor.
Jag frågar Sonja Gahlin varför hon tror att det är så många kvinnor.
– Åh, säger hon, karlarna tar fram röjsågen, de.
Det blev en mycket trevlig kurs med mycket engagerade deltagare.
Text och bild: Marianne Tengberg
