I förra numret av Gratistidningen handlade inlägget om flottningen och Leif Matssons tid som skeppare på Vattudalen. Vi fortsätter hans resa som skeppare i en berättelse om persontrafiksskeppare.
Efter att epoken som skeppare för flottningen var över gick Leif vidare till cementvarufabriken, men han trivdes inte i dammet och röken. Han gick hemma någon månad innan han blev skickad till Samhall, där de skulle göra i ordning skotrar. Samhall var ett stöd för att försöka hitta andra jobb under tiden.
Under sin tid på Samhall fick Leif en förfrågan om han inte kunde arbeta extra på persontrafikbåten Ulvön och det ville han.
Han har även bedrivit kurser som leder till skepparexamen på kvällstid på Studiefrämjandet. Kurserna var i regel fulltecknade. Leif berättar:
”Jag hade en kurs angående Svaningen, det är ju behörighet på den. Jag lyckades få ihop ett bra gäng till kursen. De fick börja från början med lillskepparn, som är den lägsta utbildningen, sedan följde kustskepparen och sist den riktiga skepparexamen. När man avlägger den får man inte examinera, men jag fick vara lärare på kursen. Ett sjöbefäl från Härnösand kom upp och examinerade kursdeltagarna, och de fick behörighet att köra yrkestrafik på båtar upp till en viss storlek, bland annat Svaningen. Vi höll på med dessa kurser länge.”
Det fanns en båt som heter Vattudalen, som många känner till. Den båten rymde 60 passagerare. Det var Strömsunds kommun som köpte den från Saimo i Finland. Pelle Hallin, sjökapten, och Kjell Sjöbom hämtade båten, och de körde den genom Ryssland till Finska viken och över till Lunde i Kramfors kommun, där den fortsättningsvis gick på trailer till Strömsund.
Ursprungligen kom båten från Norge och användes vid bröllop, femtioårsfester, möten med mera. Vattudalen hade restaurangkök med fullständiga rättigheter. Numera går båten i Dalslands kanal.
Leif körde den i många år, så länge den fanns kvar. Det drevs turisttrafik och det var ren beställningstrafik. Leif berättar att de hade en fast tur under ett år som inte var så lyckad, då de körde till Kvisslan för att hämta turister som kom med inlandsbanan för att åka en tur med Vattudalen. Idag tror Leif att det skulle gå mycket bättre, eftersom turister nu vill ha upplevelser i paket. De åkte till Äspnäs, en tvåtimmars enkel tur.
Under tiden Leif höll kurser jobbade han också med persontrafik ute vid Ulvön i Örnsköldsviks skärgård. Båten som Leif körde där rymde 200 personer. Den kunde även ta fyra personbilar, och om det fanns en lastbil var det bara den som fick plats. Förr fanns skola på Ulvön, men idag åker eleverna med båten till fastlandet.
Leif berättar:
”Under vintern körde vi i rännan som bildades, och många älgar förlorade sina liv där. Vi lyfte upp älgarna med kranen som fanns på båten. En gång när jag kom och körde låg det tre älgar i rännan – en ko och två kalvar. Då sa Pelle: vad gör vi nu?”
”Jo”, svarade jag, ”antingen kör vi över dem eller också tar vi upp dem.”
”Hur ska vi ta upp dem?”, frågade Pelle.
”Om du kör båten, så ska du få se på fan”, svarade Leif.
”Pelle backade båten, och längst bak på båten fanns en ramp. Vi la ner den, satte ut kranen, och jag gick ut på rampen för att göra i ordning en snara. Vi lade en snara runt huvudet på kon och lyfte upp henne. Därefter tog vi upp den första kalven. Den andra kalven var det dåligt med, men vi lyfte upp den i alla fall. Vi hade ju folk ombord, och när vi kom till Ulvön ringde chefen och sa att vi skulle skjuta kalven eftersom den inte skulle klara sig. Leif sa att han inte hade något att skjuta med, men Pelle, som var från trakten, hade ett vapen. När de kom tillbaka från Ulvön hade kon jagat upp kalven, så de behövde aldrig använda något skjutvapen. När de tog hand om kadavren, som inte hade klarat sig, gynnades andra djur som korp, mård, räv och örn.”
När Leif slutade och gick i pension sa han till sin chef att ”du behöver inte lyfta telefonluren och ringa till mig mer, för jag kommer inte.” Det gjorde han inte heller. Men efter två dagar ringde Leif själv. Han tyckte det var tråkigt att sitta hemma och uggla. Så han kontaktade ett bogserföretag i Örnsköldsvik och frågade om de hade något jobb. De svarade att han kunde vara där klockan sju nästa morgon, och det var han. Leif jobbade där tills det tog slut av personliga skäl.
Under tiden som Vallsundsbron i Östersund byggdes jobbade Leif även där som skeppare under åren 1996–1997. Som skeppare har han även kört sightseeingbåten i Kall på Kallsjön, som trafikerades på beställning.
I fem till sex år var han till sjöss på ett lastfartyg som gick till Sydamerika, Amerika och andra länder. Leif berättar att han mönstrade på i Stockholm. När de gick till Amerika var det fasta trader, medan det på andra lastfartyg var lastorder. Idag är det fasta turer hela tiden.
Jag frågar hur stora båtar han har behörighet för, och den största han får köra är på fyratusen ton, vilket motsvarar en Finlandsfärja eller ett kustfartyg.
Under åren som skeppare har han sett världens alla hörn.
Leif säger att Rut har fått vara ensam mycket och har gjort det bra. De har känt varandra sedan skoltiden, och 1972 flyttade de ihop. Sedan dess har de fått barn och barnbarn.
I hemmet finns en modellbåt som Leif har byggt – en modell av regalskeppet Vasa – och väggarna är fyllda med foton på båtar och båtattiraljer.
Text & foto: Marianne Tengberg