Inger stickar tröjor till kunder landet runt

MEÅFORS/RAMSELE (SGT) Vägen till Meåfors kantas av verksamheter med bondgårdar, en getgård, loppisar och så en gård där det står ”Garnstugan”. Där träffas Inger Jacobsson som är både mjölkbonde och stickerska med företaget IJ:s Design och Hantverk.
– Jag har alltid haft ett intresse för hantverk. När jag var elva år började jag med broderier och broderade ”första stycket” på en duk som sedan försäljare kunde använda när de besökte handarbetsaffärer, jag gjorde också garnberäkningar. Senare i vuxen ålder jobbade jag på distans och broderade åt Almedahls. Det var då jag lärde mig färglära och vad kvalitet betyder.
– För fem år sedan började jag med garnboden här. Jag tycker om kvalitetsgarn. Det är faktiskt svårt att få tag i, jag är nog lite kräsen. Fårbönderna runtomkring har raser med strävare ull och lägger inte ner tid på att ta vara på ullen. Finullsfår ger bra ull, men det är få renrasiga kvar. Leicesterfår och Gotlandsfår är bra. Jag både spinner och färgar garn och ull själv, berättar Inger Jacobsson och skrattar när hon berättar om sin koskräck när hon och sambon började med mjölkkor.
– Jag var helt enkelt korädd, och varje gång jag var ensam att sköta korna kunde jag andas ut efteråt och tänka ”jag överlevde idag också”. Men efter 22-23 år så är jag van. Men livet är väl så att man ska ha utmaningar, säger Inger.
Hon har noterat tt intresset för att jobba som mjölkbonde har växt, även om gården är den enda i Ramsele som har mjölkkor. Här finns ett tjugotal mjölkkor och ungdjur, och Ingers tid delas mellan Garnstugan och lagårn.
Beställningarna ramlar in från hela landet. Några fina tröjor är färdiga för leverans. De är av ullgarn förstås. En av stickningarna som är på gång är inte så kul, tycker Inger. Den har inget särskilt mönster utan är en helt vit tröja som ska till en kund i tennisorten Båstad. Ryktet om stickerskan går från mun till mun och har spridit sig ända ner till Skåne också via Facebook.
– Men titta här, säger hon och visar en gammal vante som hittats vid en fönsterrenovering. En beställning har kommit att nya vantar med samma mönster ska stickas.
– Det här är roligt! Jag märker att det är ett större intresse för gamla, traditionella mönster. Det är också fler och fler som vill lära sig både spinna och sticka. Intresset växer också hos män. Jag upplever att de ofta är mer noggranna än kvinnor, kanske för att de känner att det är ett område för kvinnor. Det är också allt fler yngre tjejer som vill lära sig.
– När jag har stickträffar brukar jag uppmana deltagarna att ta med ett arbete som inte kräver mycket tänk. Det är mycket surr, Det är många som saknar stickträffarna som jag stängde ner i mars, och många äldre tycker det är roligt att komma ut och träffa folk. En del kommer utan att ha något handarbete med sig.
– Vi har varit arton personer en gång, men nu har jag satt gränsen till tolv runt bordet. Det kommer folk från hela länet, berättar Inger.
Just nu är dock inga stickträffar planerade.
Rummet är kantat av garner i olika färger. Handfärgat, importerat från Norge, Danmark, Tyskland eller Island.
– Jag är en av två som säljer garn från Hillesvåg Ullvarefabrikk i Norge. Garnet kommer från får med långa, fina och mjuka täckhår och har mjuk underull. Det är ett jättehärligt garn som kommer från får som bara är grå. När det färgas blir det härliga schatteringar! Det är nog mitt favoritgarn. Trots att det inte är så tjockt så värmer det lika bra. Jag mäter garnet i meter och inte i hekto, påpekar Inger, och vet precis hur mycket som går åt till en tröja mätt i meter. Varje år blir det 25-30 tröjor som stickas på beställning.
– I år slår naturfärgerna igenom och isländska tröjor kommer stort. Ull kommer tillbaka! Tänk på en tröja av akryl, den ger ingen värme och tappar formen. Det gör inte en ylletröja. Det är bara att hänga ut den i fuktigt väder och den sköter sig själv och behöver inte tvättas, avslutar Inger Jacobsson, som är något av en ullambassadör som gillar att leka med färger och som har hantverket med från barndomen. Och ett intresse som håller i sig.
Text och foto: Inger Kraft Etzler